Varför är jag så hoppfull? Mot min egen hotbild?
Där den står inramad och blodstinn bland mina

nära och kära? Är det så att allt kan krackelera?
Som av Pellefants knakelibraklåt? Som jag knappt

minns själv? Jag får sova på saken. Jag måste
sova ut. Och in. Sova åt helvete helt enkelt.

Och vakna som kungen av mitt inkråm.
Som mina konturers furste.