Hon hade alltid så ont i axlarna. Och nackpartiet. Lilla mamma. På grund av bysten. Denna värk. Så evinnerlig. Oändlig. En sveda värk och brännkärring. Förkortat SVBK. I sjukhusjournalerna. I hela kroppen. Överallt. Sånt fanns inte då. Inte på riktigt. Ja bysten. Jag fick röra den. Den var överallt. Sommaren 68. Om natten. Samma natt. Som både farbror Kurre och farfar Wilhelm dog. Vilket mysterium. Hur allt faller sig. Att det blir så lika. Oss själva. Du och jag. Vilka vi nu är. Jag är du. Vem är jag? Allting är påhitt. Av honom där. Min barndom är ett torrt slickat lakan. Som rösten blir av det. Av att slicka ett torrt rent lakan. Tom och maktlös. Ingenting hörs. Kvä kvä kvä bara mammas axlar. Bysten. Själv har jag ingen mamma. Har aldrig haft någon. Ingen farfar Wilhelm. Ingen farbror Kurre. Allting är hans. Han som jag ska skrämma skiten ur inatt ha ha ha att våga är att vinna. Politik är att vilja. Vi får hämnas lite varligt. Vi är i varandras våld. Som en utdragen halvfarlig dröm. Som bara snuddar vid första stavelsen mar.