Intro: Metastaserna blockerar alla linjer. Stanken av rädsla är oerhörd. Fingeravtrycken krälar genom skäggstubben och jag tänker: En sån här. En sån här dagjävel. En sån här söndagsjävel igen. Men jag är van vid dessa röda dagar i Gehenna. Det är bara kroppens sätt att minnas sin kronologi. 90.000 dö dö dö i huvudet och jag har skräckslagit mina cellorganeller så pass att jag får jag dras med hämnden. Vi betalar av varandra. Jag. I min kropp. Våra kvarlevor.


- intermission -


Sweet Sister Blues: Ja jag skicka ett dödsbrev syster. Var har det tagit vägen nu? Ja jag skicka ett dödsbrev syster och jag undrar: var har det tagit vägen nu? För du vet väl att det bringar död om det inte öppnas? Om du inte läser det innan klockan sju? För i brevet finns mitt hjärta syster. Mitt hjärtas blod pumpar i ditt dödsbrev nu. Och om du inte öppnar och läser brevet. Så slutar mitt hjärta att slå. Slutar att pumpa klockan sju. Yeah. Blues.


Outro: Men det sket sig ju i alla fall. I stora tunga våta blaffor. För 2 minuter innan bussen kommer. För 1 minut innan bussen kommer. Så haltar skuggan iväg som utsmetad blå jävla paisley psykedelia över väggen på kåken på andra sidan gatan. Skitnödig lika skräckslagen som en pedofil för sina egna Gary Glittertakter. Detta måste ses tänker jag. Upplevas tänker jag. Förlåtas tänker jag. Styckas tänker jag: En 49åring to skraj to åka ordinary buss.