Rök stiger från Grimsvötn och Aslan andas tungt. Från Nautilus väggar hör världen Nemos knytnävsslag. Fangornskogens envisa snår som krupit längs våra kroppar har lämnat våta sår över ditt ljusa ansikte där du slagit dig fram med din ena hand och lett mig i den andra. Till Hattmakarens bord bjuds vi och på håll kan vi höra stråkspelet från Bremens stadsmusikanter. Prosperos magra händer gräver febrigt i sanden och han hörs viska, så tyst att ingen någonsin skall höra, att Williams sökande är över. I barnets, svunnantidens spökes hand, svävar Ebenezer långt fjärran och Santiago kastar loss vid stranden medan natten slukar dagen.

En korp gör sin väg genom skogen och landar på en gren intill bjudningen. ”Aldrig mer” viskar den. Gammell Angell höjer sin keramikkopp emot dig med ett leende och du besvarar hans gest med en artig nickning innan du åter låter blicken vandra till mig. Det lyser i Ryttargården och mjuka, vita vingar flaxar bortom oss. Jag kisar i skumljuset för att kunna se dig. Snart är så mörkt i trädgården att ingenting längre syns.

Bortom dig, på en höjd, syns Den Hornkröntes rysliga silhuett och hans röda, ögonlockslösa ögon stirrar hungrigt ut i natten. Här har Isfrun flätat ditt långa hår och du skruvar oroligt på dig för att åter försöka uppta min ögonkontakt trots mörkret. Natthimlen fylls av skratt och skrik som intill vårt bjudningsbord blir närmast ett surr. Ett enväldigt nattljud och slaget av vingar, från Jagas kycklingbenta stuga. Glöden från Van Helsings cigarr blir ett dimljus över bordet och herr Grays mjölkvita, kalla fingrar letar sig fram över min avdomnade nacke. Under bordet ger jag Sharik en korvbit och hans kloka ögon ser tacksamt på mig medan han slickar mina fingrar rena.

Kashcheys ruttnande ansikte droppar blod i din tomma mugg medan han nyfiket synar dina anletsdrag och från andra sidan bjudningsbordet kan jag iaktta hur hans grönaktiga andedräkt möter din klara, vita och hur de strider mot varandra framför era munnar. Vi reser oss från bjudningsbordet och tar farväl av sällskapet innan vi åter gör vår väg genom skogen för att finna en sovplats. I en glänta stannar vi och lägger oss i daggvått gräs för att beundra himlavalvet. Du trasslar in ditt ansikte i mitt hår och låter dina händer treva över min hals medan du försiktigt viskar:

”Var den Yttersta Dagen till belåtenhet, älskade?”
Och jag svarar dig.