Natt med riverdance gånger fyra gallskrik på gång. Gröna som svältspyor. Att vakna kan vara en gudasänd gåva för den som somnar en kvart innan vällingklockans bistra tuggmotstånd. Idag skulle jag ha skrällt borta. Krupphostat igång ett rejält samkväm kring fotografier av undergångens leende.Men det blev inget av med den saken. Fonus kom emellan. Körde bort mig. Förbundet poeter utan gränser håller en borderlinekonferens i Östra Ryds förorter: Bi Där År Bi Skvär! Själv sket jag it. För för ett par veckor sen drabbades jag av en-sång-en-gång-för-länge-länge-senskräck. Det är värre än posttraumatiskstressrsyndrom. Det säger dom som har drabbats av båda. Dock inte jag. Inte ännu.

... och då vill jag understryka att jag hade skrivit ordet ännu i kursiv om jag visste hur man gör.


Seså! Se mig i mitt stendöda öga: Ingenting här! Ingenting där! Look! No hands! Jag ska jävlar tugga mig genom lindalléns söta tröga stank av kajskit. Trots 70talets avskjutningar? Jepp ända upp till tattarbyn. "Lägg din haka här" ska hon nicka och peka. Ja krysta ur sig. Med sitt så säregna munväder. Nej snarare kvalm ur gomseglets spinnaker. "Du får själv måla käppen vit."
Jag som kunde ha fötts som Burt Lancaster: så himla dynamisk. Jag som kunde ha fötts som Joyce Carol Oates: så pass influerad. Jag kunde ha fötts som Tito Puente: så suddiga armar. Men jag föddes bara nästan som Gro Harlem Brundtland: så genom min mor färglöst släkt med den gamle svenske folkpartiledaren Bertil Ohlin.


... det bor en kalsonggubbe i ett fönster med godisskål mitt i natten i oss alla. Somnar i soffan Vaknar efter en timme och tjugotre minuter i MTV så måste jag fejsa sanningen: Brooke Knows verkligen Best.

Ibland när jag vaknar om nätterna är jag Haddaway. Jag smyger upp och ser mig i spegeln: Alldeles mörk är jag. Rätt ung och snygg. What is Love? Jag nynnar upp mig ända till refrängen. En refräng som aldrig kommer. För det kom inga refränger på 90talet. Inte i våra mest älskade syntfanfarer. Inte i min musik. Haddaways musik.
En kvart senare vaknade min dåvarande svägerska. Det var givetvis mitt i natten. Hon gick på toa. Drack lite vatten. Snegla ut i mörkret genom fönstret. Långt längst bort såg hon ett enda fönster lysa. Där stod en man i kalsonger och åt som hon upplevde det godis ur en skål. Mitt i natten: En godisätande man i kalsonger. En svägerska. Mannen var jag. Det kunde inte ha varit du.



Imorgon ska jag tala klarspråk. Jag ska ta bladet från munnen. Vara rak. Öppen. Som Gittan Kofots biografi. Jag ska ta rim från reson. Ta hus i helvete. Som Kajsa Brödsågs memoarer. Jag ska resa mig ur min pistpuckels Quasimodo. Bli ett med Naturen. Två om saken. Tredje musketören. Porthos var en klädaffär från forntiden. Lagos upplever en nytändning. Mamma sa: "Han har ju blivit lite rund om magen." Det säger hon aldrig mer. Inte det. Inte min mamma.

Jag är mig själv närmast. Tyvärr. Närmast sörjande. I kretsen av de närmaste. Kaffet smakar amalgam. Den gam som cirklar över mig och väntar på mitt stoft. Mina kvarlevors hunger efter törst. Enstaka tumbleweedbollar studsar förbi och jag orkar inte tänka: Hur länge ska jag inte orka? Tänka: Vatten! Döp mig till otörst Sweet Lord.