Det är midsommartid. Dags att ta upp av den allra första, härliga, färska potatisen. Den man kan äta separat med smör utan att ha någonting annat till. Den som smakar som den mjällaste sparris.

Min då sexåriga dotterdotter blir nyfiken, när hon ser mig ta fram en spade och en spann.
Vad skall du göra, morfar?" frågar hon.
"Jag skall ta upp potatis", svarar jag.
"Jag vill hjälpa dig!" säger hon ivrigt.

Detta blir morfar glad över, tar flickebarnet vid handen, bär spade och spann i den andra och så promenerar vi ner till trädgårdslandet. Där står potatisblasten grön och hög med sina första blommor.
Efter ett rejält spadtag under en av de kraftigaste potatisplantorna blottas de jordiga knölarna.

Flickan blir helt häpen. "Är det så här de finns!"
"Javisst!" svarar morfar något förbryllad. "Visste du inte det?"
"Jo, men jag har aldrig sett det".
Och så börjar små händer flinkt att plocka av de ädla knölarna för att sedan också förpassa dom ner i spannen, där de mjukt dunsar ner.
"Vi behöver nog mer", säger morfar sedan han granskat den allra första skörden. "Vi får ta ett stånd till".
Spaden gör ytterligare ett dyk ner i jorden under en grannplanta. Åter plockar raska små händer.

"Räcker det nu? Eller skall vi gräva en gång till?"
Vi gräver en gång till och tågar sedan förtjusta och rika upp till huset med årets midsommarskörd av det mest jordnära som finns.


Nästa midsommar kommer flickan till oss igen, ett år visare.
"Skall vi plocka potatis, morfar!" frågar hon förväntansfullt. "Det var så roligt! Jag vill se dom igen!"
Men nu måste morfar något skamsen erkänna, att det inte finns några potatisar att skörda. "Vi orkade inte göra i ordning landet i våras. Det ligger i träda".
"Det var synd!" säger flickan, som heter Veronika, och morfar ser hur hon liksom sjunker ihop något i besvikelse.
"Det var synd!"

"Ja, det är synd", säger jag. "Men jag lovar, att jag skall göra vad jag kan för att sätta potatis nästa vår, så att vi kan skörda igen tillsammans då".
Och med detta låter sig Veronika nöja.


Bara några dagar senare hör jag på radion, detta i nådens år 2011, att en undersökning bland skolbarn i en mindre landsbygdsort i Skåne, hade visat att bara ett barn av tio visste hur potatis egentligen växte. Varifrån de kom.

Fjärran äro de gamla potatislovsdagarna om hösten, då skolbarnen behövdes vid den jorddoftande skörden ute på fälten och då boklig bildning tillfälligt fick bli satt på undantag.
Chipsfjärran.