En vandring är evig
stegen
blir längre
ju längre bort från vägen
man kommer.

Fullmånen som tronar
mot taksiluetter sjunger, sjunger
melodier som övergår
musik och
blir en symbios med flödet av blod
i takt med min puls,
väcker något sovande
som borde fått sova,
röster
som borde varit tysta,
något gammalt som viskat,
viskat,
så länge,
så länge.

Svart regn silas
genom syra
ur svarta
moln
på en svart
himmel,
tvättar bort de vaxartade
masker
som människor som bär
som smälter.

Människor krymper
deras skuggor blir
större och större
mer verkliga än
deras bärare.

Framför ögonen svävar de.
Ansiktslösa.
Tomma ögon och
ihopsydda munnar
som ändå viskar
ömsom skriker,
berättar
sin historia
som den är
men som jag inte önskar
att den vore,
skrattar åt min önskan
att få gå tillbaka
och göra om
trots att det inte
finns något att
förändra.

Horisonten
avlägsnas,
bland de dödas stad vandrar jag själv
i mörkrets tronande timmar
utan någon
kommande
skinande
gryning.

Ljusen slocknar där jag går
och här finns ingen att möta.
Här dväljs gamla drömmars spöken,
jag vandrar vidare mot annalkande natt.

I nedåtlutande vinkel tonar
allt
ljus
bort,
och det som borde varit upplyst
är nu ett ensamt famlande
i mörker.