Ska vi inte nu ta itu med att bryta ensamhetens förbannelse?

Inte vill väl någon alls egentligen innerst inne vara alldeles ensam, alltid?

Vad är det som har hänt med oss människor i norden idag, så att vi till synes verkar föredra att sitta helt ensamma i små bås, och dovt gråta suckande långsamma tysta tårar i själens djupaste lager, över våra sorgliga tillvaron i denna eviga ensamhetens urgröpande envisa järngrepp, som hållit oss fångna så länge att endast skuggor av oss själva går att frammana och med stor ansträngning vid möten med andra, som är i detta samma stela hårda grepp.

Detta grepp som är som en kall kåre som ilar och rister och sliter och vrider, tills all glädje som fanns och som kunde ha varit en glädje och dans med andra, som också inget annat önskar än att en gång åtminstone, få känna att någon därute kunde se in i mitt inre och bara smeka från insidan, med sin närhet och kärlek och värme, och så länge så att trösten går igenom alla de nivåer som har blivit lämnade så ensamma och så övergivna, av allt det som betyder något för en levande själ.

Vad är det som har förgiftat den luften vi andas emellan oss alla, så det kunde bli såhär illa att två kan sitta mittemot varandra och ur djupet av sina själar, inget annat vill önska än att ens munnar skulle öppnas för att släppa ut sitt skrik, som därinne bara väntat i evigheter på att få komma ut, men det enda som händer är att båda lika sårade i djupet av sin själ inget annat förmår, än att sitta tysta som möss och tiga som muren, och ingen får till något annat än att till och med själva skriket fastnar i halsen, som lovar sig själv varje gång att aldrig mer vilja ut för det är ju ingen mening att vara på spänn och hoppas, när aldrig något vill hända ändå.

Hur kunde det bli så här illa att i miljontal människor inte kan ändra på det som har försatt dem i detta som ingen kan förneka tar all kraft från oss, att vilja göra riktiga viktiga saker tillsammans?

Vem eller vad har lyckats stoppa in så många i detta fängelse och göra så många till viljelösa ickeorka otänkande ensamma stackare som inget annat längre vill och förmår att göra åt sitt läge, än att tänka på vadhelst fånigt eller larvigt som kan hittas för dagen att trösta det som inget kan trösta, annat än det som denna längtan är född ur, och vill vara innesluten i, och fyllas till brädden av, för att längtans djupaste vrår kunde spritta av strålande ljus och i glädjetårar att tillsammans med andra kunna verkligen veta och känna att det som är vi är så viktigt, så viktigt att inget guld i världen är dyrare än att finna de nära och kära som alltid kan se, se in i den finaste av ditt vackra och intressanta du och din tanke och din känsla, och hela din kropp vill bli uppslukad och omfamnad och omsluten och kramad och knådad och smekt och klappad, och aldrig vill du att det ska ta slut, av all uppmärksamhet att du finns till just som du är och inte nån annan, med andra som vill just och detsamma som du, och inga vill mera ensamma någonsin vandra.

Låt nu kärlek och ljus komma in i detta land, och lyfta den slöja som ligger och trycker, som en tung grå filt över alla ensamma vackra och varma och mjuka och fina själar här i kallaste nord.

Kom kärlek och ljus! och riv ner alla murar som hindrar och stör och stoppar en våg av känsla av kärlek och ljus, som helar och lagar och lyfter vår själ till den höjd som är högst, och som alltid förmår att vara vår bästaste vän, en vän som oss aldrig lämnar eller sviker eller glömmer på ett endaste steg som vi tar, för den är det som alltid är det den är.

Kärlek.

Alltid är.

Alltid är kärleken här, och i allt och i ljus och inget kan hindra att kärlekens kraft kommer segra, och vara vårt ljus på varje steg som vi tar, på den stig som är vår.

I kärlek och ljus, ska ensamhetens förbannelse nu lyftas från axlar så tunga över kallaste nord, och inget ska hindra detta under att ske, för kärlekens kraft den är stark som en blixt, och inget kan stoppa den att bryta igenom denna hinnan av ensamhetens förbannelse, som nu ska bort! för att aldrig mera kunna återvända för att lägga sin iskalla hand över någon.

I kärlek och ljus.