Så lämna allt då.
Nu är tiden inne
inne att ta tillbaks allt
allt som man förlorat.
Lagt i en vrå för att 
glömmas bort,
så att nya saker kan få plats.

Men nu är det payback, och som de säger: payback's a bitch. Och jag skonar inga hjärtan ikväll. Jag ska trampa på alla tår och klämma alla fingrar. 
Jag skriver ett brev inatt.
Jag skriver till alla som trodde att de visste vad jag ville med mitt liv, jag skriver ner allt som jag glömt så att det alltid ska vara inpräntat i erat minne. Ni ska aldrig få glömma vad ni gjorde mot mig. Inte ikväll. Ikväll tar jag tillbaks natten i mitt sista testamente över allt ni gjorde fel mot mig, och jag säger det igen, för när ni läst mitt brev kommer ni aldrig att glömma mig. Nej, för allt jag vet ska ni veta och allt jag glömt ska ni glömma. Och jag lovar, det är på grund av er som jag skriver det här.

Jag är där jag är just nu för att ni aldrig tog er tid. Och det är inte så konstigt det där, men det här är ett sista testamente och jag ska inte tillåta några ursäkter för att ni ignorerade det. Det som kände, brände, sved och skavde. Ni borde ha tittat. Ni skulle ha sett flugor som cirkulerade kring ruttnande lik i garderoben som jag inte orkade släpa ut själv. Jag skulle ha behövt hjälp. 
Så jag flydde ut till gatorna för att komma undan stanken och de som inte tittat innan vred sina käkar ur led i ett försök att undvika att se och jag hatar hatar hatar hatar. Och jag säger att hat är okej för mig, för man ger vad man får. Men jag har fått kärlek också, det får inte glömmas. Men kärleken bleknade i takt med, i perfekt balans med käkarna som vreds ur led och allt var hat hat hat. Så jag känner hat hat hat och fäster blicken på en säker punkt, precis ovanför mitt eget huvud sitter den och gungar fram och tillbaka som en klocka som räknar ner till slutet.
Ingen väntade sig att jag skulle aktivera slutet för jag säger aldrig någonting förutom just nu. Nu kryper en armé av ord nerför mina fingrar och ur min hals stiger ett avgrundsvrål, för alla de dagar som gick förlorade bland lik och brustna hjärtan med nålar i och solen som inte går ner i tid, som inte ger stjärnorna plats att skina och jag avslutar mitt sista testamente, för ni kommer aldrig att glömma mig. Ni kommer alltid att komma ihåg att det var jag, det var jag jag jag som tog tillbaka natten, i mitt sista testamente.