Jag har svårt för att förstå, så innerligt, när jag bänkar mig på en stol i tomma stora ovala rummet på slottet. Jag kan inte svara på frågan om vad jag gör när jag sitter och sticker en sval yllekofta i varma färger. Det är så svårt att veta vad jag gör här; känner mig disträ i ett veritabelt komplex.

Lägger ner stickningen och ser den aldrig mer, tar upp en dagstidning, tar en titt på klockan och ser tiden rusa iväg. I skymundan, glöms av verkligheten, skyndar jag ut ur rummet, ur komplexiteten hos komplexet. Sanningen att säga är min och det är dags. Jag skyndar långsamt men har stannat upp och sett det retrospektiva i ett nytt dagsljus i ett underdrivet spektra av varma färger. Tar ett två tre fem tio steg rakt fram på gatan av nylagd sten och med vackra ålderdomiga hus på sidan.

Det har lagts ett vitt skimrande täcke över gatan och jag ser inte varthän jag går, så jag chansar.