Jag ser minnen från svindlande höjder och förglömda stunder. Nya som stundar ur samma källa av perfektion. Det är dags att bege mig inåt och runt i det yttre; ypperliga schaktet av vacker smäktande lovsång. Aldrig förr har jag vandrat hand i hand med tur och lycka utan att för den sakens skull nyttja en bruten krycka. Inte behöver jag stödja mig på den, inte på länge än. Känslan av att vara bortglömd i nattens yra och vimmel med grönt i kappsäcken och sprit i sinnet, saker som ersätter minnet, det är en känsla vackrare än ett enda sandkorn i den ändlösa öken. Landskapet av brännande sol och ändlös mark vilket jag bevandrat.

När jag tar mina första stapplandes barnsteg så finner jag käppen till hjälp men efter att ha kastat mig vid oasen för blott en munfull vatten glömmer jag kryckan och en kamel för mig framåt till nästa handfull vatten. Vattnet blir till vin, och vinet blir till lycka. En dunge av träd och ett landskap fullt av gyllene säd blottar sig i min irrfärd och ger mig lycka på vägen till perfektion.