Jag röjer i min egen forntid och i den som var min mors och fars. Hugger isär, gör till ved eller bränner. I en särskild hög hamnar det som måste till tippen.
I vissa ting håller jag något längre, innan beslutet fattas: spara, elda eller släng.

Detta borde gjorts för länge sen. Men nu blir det i alla fall av innan andra tvingas röja efter mig. Hur länge det nu kan dröja - något ingen kan ha en aning om.
Och att leva helt ångestfritt tills att man uppnått den slutliga tiden, känns inte så alldeles lätt och just nu svårare än jag tidigare hade tänkt, när framtid och fornt av min aktivitet så blandas i en enda röra.
Särskilt som vi i veckan skall jordsätta stoftet av den minsta, den skiraste och den mest tindrande av oss alla. Hon som bara fick bli fyra.

Kanske är sorgearbetet ännu inte genomlevt. Kanske är det därför jag sover så erbarmligt illa nu om nätterna. Och har fått en något skumögd blick.