När jag var ett litet litet barn
så hade jag en dröm.
Jag var skyddad och jag hade en dröm
och jag drömde om slott och prinsar och hopp så ljust
jag drömde om livet man fick läst för sig
i sagornas värld

Men alla drömmar brinner ut,
eller,
det gjorde iallafall mina,
drömmarna slocknade och sagorna slutade
genljuda i rummet där jag sov
om nätterna

Och kvar var bara jag
sörjandes en barndom som försvann 
alldeles för tidigt.
Jag hann aldrig vara barn
och bitterheten sitter kvar än idag.

För som vuxen kommer ansvar
och det är inget jag klarar av
för jag har inga drömmar kvar.

Och vi dör alltid ensamma
för vi är alltid ensamma
oavsett vart vi är 
så är ensammheten ett faktum
som inte kan ignoreras

Det är ett bakslag att dö
på insidan
när man fortfarande är ett barn
att förlora sina drömmar kan man göra
varje dag,
men ett barn är man bara en gång
och det borde man vara hela livet
tycker jag.

För barndomen lägger inte bekymmer
på bekymmer och besvär,
inga ansvar och inga förpliktelser
att ta hänsyn till.
Bara ett barn med drömmar

om slott och prinsar och prinsessor och magi som flödar

och jag väntar fortfarande på mitt brev från Hogwarts,
det kom aldrig med posten,
jag slutade drömma men det kom ändå inget brev

och jag vaknade upp och insåg
att drömmar är till för att dö.