Man kan se saker komma. Man kan se samma saker stanna. Upp. Saker som ser omkring sig. Rekognoserar skulle en vit scout säga. Lever sitt eget liv skulle en annan grabb säga. En lite äldre. Grabb med skinn på näsan äh faan jag ville bara säga nåt stabilt. Något att hålla i när trycket rycker.
En ilsken liten tromb genom en husvagnscamping. En husvagnscamping i Östnytt. Inga döda inga skadade inga hemligheter där inte. Tjejen hade varit skiträdd. Skiträdd i teve. Som en röksugen sjuttiotalsbrud. En läderaktig kärring försöker vända bort sitt krackelerade ansikte. "Som tsunamin" säger hon. "Som tsunamin. Som tsunamin."
Saker som stämmer. Saker som rekognoserar. Inte tromben nej saker som blev små självlysande lik i mitt minne.
Sjunde ECT-behandlingen idag. Ingen förbättring men allting är glömt. Allting avmagnetiserat. Allt utom den stela gamla kärleken till döden.
Saker som stannar. Blir till bylten av ringa värde.
Igår kom det över mig: femtio år är så jävla länge. Alla sakerna: det hända inträffade. Bara tandborstningen. Ett oändligt fallande lödder. Och alla gånger i affären. Alla gånger jag greppat någon sorts limpa.
Far out man! Like wow dude!
Så många saker håller mig vid liv. Rejäla saker: grundämnen. Antioxidanternas välde. Mitokondriernas lojala små maskiner. Molekylsammansättningar blir läkemedel. Transparanta avstånd tindrande tankar. Ett stilla civilkrage helt utan form. Dagarnas pärlor studsar mot golvet: somna mätt vakna mätt.
Dö i lönndom. Som en sån där fin gammal man.