Om jag kunde skriva till dig så skulle jag berätta om en tavla. Den här tavlan hänger på en brun tapet i ett ljusbeklätt vardagsrum. På de uppfriskande sommarkvällarna letar sig solens sista strålar in genom förnstret och slungar sig mot den guldförsedda ramen. När tavlan så skiner i all sin prakt dras blickarna utan tvekan mot den nyromantiska målningen. Den föreställer ett bord, ett vackert och utsmyckat bord. Det ligger ljusslingor på det och de letar sig ner över kanten och sträcker sina armar mot det träbelagda golvet. Längs med ljusslingorna slingrar sig buketter av bevattnade rosor och ormbunkar med enstaka inslag av smörblommor. Bordsytan är gjord av varsamma och yrkesvana händer. Ytan blänker i ljuset från kandelabrarna. Inga människor syns, men vi anar att i rummet intill, där det lyser så varmt och hemtrevligt, finns det gott om skratt och lycka och förväntan.

Men under vintertidens kalla belägring, när ljuset är grått och livlöst och inga skratt hörs från husets bakgård, når inte solen in till det ensamma vardagsrummet. Tavlan är gömd i dunkel och blickarna dras istället till de slitna mattorna och de mörka gardinerna som fått ta över rollen som prydnad istället för genomskinligt tyg och nylagt golv. För att få tag i solen måste du förbereda dig, klä dig i tjocka lager för att gömma din ömtåliga och känsliga insida. Men går du en bit så ser du solen stå lågt över slätterna, och tittar du tillräckligt noga så hänger tavlan kvar på samma plats, väntandes på en ljuspartikel som kan väcka minnena och skönheten till liv igen.