Vi finns här tillsammans. Kunde vi trots allt bara se det, ja, då skulle vi inte så ofta se förbi varandra. Tänk, tänk om vi var födda att förstå varandra. Önskar att jag ägde den där förmågan, insikten att förändra.




Någon viskar: ”Du är för nära, vännen, du kan inte se din sanning i varandet.”




Jag tror, att jag väcker lika mycket i dig som du gör i mig. Jag tror, att vi växer tillsammans om vi vågar. Underbart kan vara skrämmande, vackerhet kan väcka oro genom avstånd, genom vibrerande tvivel. Men det finns ingenting som är meningen. Allting som finns är här och nu, resten lever blott i våra sinnen.




Det kan dock bli för långt mellan två hjärtan, det kan skapas mellanrum som känns större. Och då blir de förblindade av sig själva, utav sin oförmåga att se bortom.




Och jag räds så fruktansvärt, för den har vuxit tillbaka. Tjäran. Den breder ut sig utav rädsla, utav vantro och utan att jag kan försvara kärnan, fröet där trygghet ska gro. Men kanske behöver jag ta sats i mörkret, kanske måste jag vila i tystheten inför nästa insikt.




För vilsna vågor söker stränder, trollsländor letar efter varma platser att vila på och det finns så mycket att se, att betrakta, att ta in i hjärtat. Men det kan finnas fler linjer, fler definitioner av en förtrollande fägring. Kanske gör dina ögon, din själ, ont av ljuset. Kanske, är du inte redo ännu.




Det är månne en illusion, en villfarelse, att något ska vara smärtfritt. Och elden ger inga löften när den bleknar ideligen, och styrkan den sinar. Jag kämpar, jag strider, men inser tungt att det inte är lönt.




Nej vännen, låt det som är dött få vila i stillhet, för det finns ingen mening med att bli beroende utav det som stelnat, med att vårda det som vissnat. Ge plats åt det som vill växa, åt tankar som ännu vill drömma.




Vanmakt omger mig som en tät dimma. Känner hur jag vill absorberas utav marken och växa upp till något nytt, vill spricka ut och förvandlas. Klarar inte att se ut så här längre, vill ej uppfattas eller tolkas i dessa färger, i ljuset av det jag håller för sant i detta varande. Tror inte, vill, vill inte lita på att jag är den jag föddes till att bli.




Jag hörs blott i inandningen, i medvetenheten. Och det är farligt med förväntan, för den kan släcka stjärnljus, kan förblinda ögon inför sanningen. Snälla tro inte på de skuggor som förföljer oss, de vill oss illa, tro aldrig någonsin att du hör min röst i mörkret.