Om jag kunde skriva till dig så skulle jag berätta om ett land. Det landet ligger bortom de blådunkla bergen och syns bara under de dagar då molnen dansar högt uppe i atmosfären. Då kan vandrare som går längs med smala grusvägar och blommande åkrar se det, det mytomspunna, väntande landet som vilar bakom vassa bergstoppar och gråa regnmoln, såväl som de vandrare som snubblar fram utmed leriga träsk och mörka skogsbryn. Alltid vandrar de, alltid tvivlar de men alltid hoppas de. Vägen är krokig och slingrar sig igenom de mest gudsförgätna avkrokarna och öde stäpparna. Ibland smalnar den av och delar sig, ibland är den inte mer än en gräsbevuxen stig. Men många är de som vandrar på den här stigen. Deras mål är landet bakom bergen, det som ingen ännu sett men ändå alltid ser för sitt inre där de stapplar fram.

Kommer de någonsin fram? Kära du, det gör de nog. Deras blodiga fötter bestiger bergen och dess toppar i slutet av deras resa. Vi ser dem ibland, deras kroppshyddor avtecknandes mot den orangeröda solnedgången, med ett rogivande leende på läpparna. De ser ned på vägen de gått på, känner sunnanvinden i sitt slitna hår och höjer sina händer mot skyn. Därefter vänder de sig om och går med hedervärdiga steg nedför den bergstopp där deras resa fick sitt slut. Och trots att ingen kommit tillbaka för att berätta det för oss, ty ingen som nått målet vill börja om från början och gå samma väg igen, så vet vi att de kom fram.

Kanske finns det andra länder bortom dessa berg. Kanske resan alltid börjar om, med nya kläder, nya skor och nya scener längs med vägen. Vi vet inte, kära du. Det är det vi tänker ta reda på. Det är därför vi inte kan stanna upp.