Söndag. Avskyvärda septembervärme. Röka blir äckligt. Saker ställer sig upp som borde ligga kvar. Saker hoppar som borde stå på huk. Kaffet blir lankigt. Farmor blir död. Farfar också. Disken står och dumglor. Grannen juckar enskilt. Man inbillar sig kräfta runt bröstvårtorna. Det ska fan vara mentalsjuk med all denna hetta i kläderna. Och det går linjer över hela jorden. Dom krossas genom mitt bröst. Inte korsas som man skulle vilja tro. Om alla osynliga linjers påverkan. På våra kroppar. Deras skyddslösa liv. Deras lösaktiga leverne. Oberoende av allt det osynliga. Det som slungar sina cancrar och baskelusker mellan våra vilt uppspärrade käkar. Och i radion säger en kåthes mansröst att Camilla Läckberg betyder odugling på rumänska. Som tydligen är det levande språk som ligger närmast latinet. Levande? Jag som trodde att Rumänien hade omkommit.