Du svävar iväg och dina blåa ögon börjar rita osynliga mönster i snön. Jag vågar inte fråga vem du tänker på. Istället krafsar jag fram asfalt med tåspetsen, i tillfredsställd tristess. Bänken smakar ek mot rumpan men jag vill inte lämna dig ensam. Aldrig någonsin kommer jag att vika från din sida. Jag tvivlar på att du skulle märka något om jag försvann men sitter kvar. För säkerhets skull. Ifall att. Om jag reser mig upp och du sitter kvar, kommer du då be mig att stanna?

Vintern övergår i vår runtomkring oss. Smältsnö droppar från grenarna. Du ser inte hur vackert det är och du ser inte mig. Du tänker på henne.

”Jag tror inte att det är meningen att vi ska vara vänner… men vi är det ändå.” Orden har etsat sig fast i huvudet eftersom du har rätt. De svaga dras till de svaga, tvärtemot magnetens principer. Du är överdrivet intresserad av studier och jag stammar. Vi utgör en perfekt – men svag – enhet.
När du träffade henne var jag den första att få veta. Lyckoglimret i dina ögon gick inte att ta miste på så jag bad dig att berätta, trots att jag hade en dålig dag.

Fåglarna börjar vakna till liv i träden. De kvittrar en lycklig melodi. Du hör inte hur vackert det är och du ser inte mig. Du tänker på henne.

Minns du hur jag halkade på den isiga vägen för några veckor sedan, tappade balansen och drog med dig i fallet? Eller har du glömt – förträngt – det?
Jag minns det tydligt, smaken av dina läppar. Däremot har jag försökte sudda ut den lilla detalj om att du sedan kastade dig upp och sprang som om det gällde livet. Inget har riktigt varit sig likt sedan dess. Du har blivit kyligare än innan. Distansen mellan oss har växt, likt hålet i ett trasigt täcke.

Solen skiner i ansiktet. Det är alldeles lagom varmt, bänken är fuktig. Du känner inte hur vackert det är och du ser inte mig. Du tänker på henne.

Jag hjälpte dig att komma ur din onda cirkel. Istället för att ligga i din säng och läsa serietidningar medan du pluggade, drog jag med dig ut. Vi tog bussen till innerstan. Vi jagade duvor i parken. Vi utsåg stans bästa kafé, det vid hamnen. Sakta kom du ut ur ditt skal och gnuggade sanden ur ögonen. Min stamning blev värre men att höra dig berätta om henne med iver i rösten fick mig att le. Om du bara kunde berätta om mig med samma entusiasm.

Värmen från din kropp försvinner när jag reser mig upp. Marken är stadig under skosulorna. Du tittar upp och säger ”Du, jag har tänkt lite… på oss.”