Vi pratade om att falla tillbaks. Tillbaks.
För en sekund kändes allt som förut.
För en stund kände jag hoppet.
Hoppet om dig och mig. Du och jag. Oss. Vi.
Men jag vet att det inte blir så igen.
För du har någon annan där nu, istället.
Någon som passar dig mycket bättre. Någon bättre.
Bättre för dig. Ni är fina tillsammans, jag kan inte säga nåt annat, det vore fel.
Men obehaget av att se er tillsammans sätter sig som ett berg i magen.
Hela jag sjunker ner. Tung.
I en hög. Orkar inte bära mig längre.
Orkar inte hålla mig kvar.
Att se att det är Han som får ta i dig.
Röra vid dig. Älska dig, sådär. Sådär som jag gjorde, gör. Det krossar mig. Förlåt.
Nu finns du bara i drömmarna. Som innan, innan allting.
Det är drömmarna jag lever för. Drömmer.