Livet är underbart, ibland..

Andra gånger stirrar det på oss uppifrån bergstopparna,
när vi är nere i avgrunden.

Men ibland är livet en fest.
Med en sån fart och en sån färg att vi inte uppfattar vad som händer,
innan det är över..

Men säg mig, varför är det så lätt att få saker,
alla saker förutom de man vill ha, de man verkligen drömmer om?
De som kan ta en upp på bergstopparna,
göra livet till en fest.

Och säg mig varför kan jag få så många att tråna?
Kan välja o vraka, men ändå inte kunna välja den jag vill ha..
Samma sak,
sak samma.. Hej bergstopp, hej avgrund!

Men livet är lätt, om man inte tänker på det som är svårt.
(Tomaterna är mogna nu, dom smakar gott)
Allt går ju framåt, mycket blir bättre
(Många av läpparna smakar inte fel de heller)

Men nog tänker man, grubblar. Vore inte mycket till liv annars va?

Är man på topp när man lyckats med det man vill, det man drömt om,
eller när man märker vilken konstig väg livet har tagit dig och det, trots allt, känns rätt bra?

<3