Nog är den skön vår jord
som andas rena kläder
en årstids skiftningar
som bryter vackert väder

En gren som famlar tidlöst
efter himmelsljus
urtidskraftens längtan
i regnpolerat grus

Ett berg av grå granit
där andevärlden bor
salongen vid dess fot
gör ängsligheten stor

Nog är den skön vår mark
som trampat sekel många
fåglar över ängarna
som gryningen vill fånga

En himmelsblå nyans
färd mot nya fronter
vingslagen i färdriktning
längs fria horisonter

En sjö så spegelblank
och mild i stjärnklar natt
där regnbågen tar slut
bärs spår av kunglig skatt

Nog är den skön vår jord
som bjuder än ett språk
på vinglig vinter väg
och genom nattlig fåk

En minnesvärd historia
där järnmalmen ger spår
av nutidsmänniskans slit
i skiftningar från långa år

På stenbänken vid bron
där ur modern sitter
och spelar dödlig schack
till ton av fågelkvitter