dina avtryck finns kvar
de rasar inuti och
det bor en avkomma där
som de kallar din

det är din flod
som dånar genom mitt landskap
dina rovdjursben som trampar sönder
mitt kamouflerade kött
huden som stramar
över muskler
av ansträngningen
att alltid hålla huvudet ovan ytan

för det är jag som drunknar
i landstigna lönndörrar
i förlista fosterställningar

det är du som lägger mig
som rälsen framför tåget

strör mig för vinden