Att nå det ouppnåliga, att vara perfektionens perfektion. Ett eget misslyckande där man aldrig räcker till, är god nog. Är perfektionism en egotripp och en längtan att vara bättre än alla andra? Hur är man både perfektionist och samtidigt uppnår perfektion i ödmjukhet? Är ens idén om perfektion i dens mest perfekta form möjlig? Om den inte är möjlig så blir målet perfektion en eftertraktad rosa dimma som inte går att ta i, på. Att för små ögonblick vara i molnen där en illusion om perfektion infinner sig. Att vara perfekt. Vad är det? En modell för det mest perfekta står att finna i varje varelse som föds, en födelse med fulländning. Vad är det i sinnet som ändrar på det? Varandet är i födelseögonblicket en perfektion i sig. Vad får oss att lossna från denna föreställning om allt levande. Vad får oss att tro att vägen tillbaka, vägen till perfektion handlar om saker vi gör, säger, tänker. Jag är. Jag är och därför är jag perfekt. Perfekt i min alldeles egna form av perfektion, ohärmbar, omöjlig att duplicera, omöjlig att ens reproducera. En alldeles perfekt form av jag. Jag är.