Jag vill till en plats långt bort in i den mörka skogen.
Där finns inga människor eller konstgjorda ljud.
Där finns bara en koja som låter mig bo där, en stor och djup skog som visat mig stigarnas väg, djur som lever nära, bäckar som porlar och låter mig dricka.
Där är jag gäst.
Jag gästar skogens koja med en trasig själ.
Jag låter tiden hela.
En frid och tystnad som låter min själ få ro, inga krav eller måsten.
Lugnet är möjligt att ta på och jag baddar mina sår med lugnets balsam.
Tystnaden smeker stilla min själ till rofylld sömn.
Sakta blir jag hel i intet.
Mörkret faller och jag festar på fridens buffé.
Sakta tar jag mig igenom livet. Tiden i skogen, kojan läker.
Jag tar mig åter tillbaka till samhällets krav och anpassningar, mer föberedd, nyläkta sår och jag vet att jag snart kommer att återvända.