Residensets gäster begravdes för flera sekel sedan. Deras minnen har sugits upp av träväggarna; mitt hjärta försöker tyda dem men lyckas endast urskilja en känsla. Hela huset är inbäddat i tystnad, damm och hemtrevnad. Trots bristen på tavlor, dörrar och människor har jag varit här förut. Trots att jag inte hittar i residenset har jag varit här förut. Det är utan tvekan ödet, det står ingraverat i mig. Jag har varit här förut. De dystra gråtonerna som faller in genom fönstret bekymrar mig inte det minsta. Andra kanske räds dem men jag vet att de är lika oersättliga som den vackra huvudporten.

Korridorerna är atrofierade labyrinter. Med skräckblandad förtjusning utforskar jag dem. Oftast tar jag med mig vänner, men vi tappar alltid bort varandra. Förmodligen slukar träväggarna dem hela i ett försök att bevara dem. Jag fortsätter upptäcka, på egen hand. Ibland hittar jag hotelldiskar, ibland skolbänkar som kasserats.
Trapporna är bastanta och leder ibland upp till våningar som inte existerar. När jag lämnar det sista trappsteget bakom mig står jag plötsligt på ett golv, trots att inget material håller mig uppe. Jag står på genomskinligt luftgolv. De ickeexisterande våningar är inte residensets enda felkonstruktion men jag blir alltid lika överrumplad. Mina fötter åstadkommer inga ljud när jag kliver ner igen.

På en av alla våningar finns min gammelfasters växthörna. Jag vet att det är hon som planterat slingerväxterna och minibuskarna då hela våningen påminner om hennes dödsbo. Längst in i rummet finns ett tjugotal fåtöljer som alla kvävts av rankornas framfart.
På ett ögonblick suddar jag ut min kropp utan att ens vara medveten om det, tar ett skutt upp i luften och betraktar möblerna från fågelperspektiv. Mina ögon ser de minsta detaljer. En fåtöljs armstöd har revor. Rummet är dammigt, orört. Residensen har dränkts i svartvitt men växterna bryter igenom barriären med den mörkaste nyansen av mossgrön. Jag trivs med att låta medvetandet sväva utanför kroppen.

Tystnaden i residensen kommer aldrig att brytas. Jag hör visserligen mina tankar men de är inte högljudda. Vid närmare eftertanke är de respektfullt lågmälda.
När jag vaknar ur drömmen gör jag det alltid med en känsla av trygghet, en känsla av att jag har varit där förut.