Var i ligger egentligen talangen med att bara skriva sina känslor
Är jag talangfull för att jag kan skriva ner dem?
För att jag kan uttrycka dem med ord?
Är en poet bara en tolkare av själens stumma talan?
Eller är poeten skaldare med ord, påhittade efter hans egen lynnighet
Konstruerade för att säga vad han vill att de ska säga
Strukturerade så att det blir perfekt…

En känslomässig poet saknar strävan efter perfekthet
Och skrivandet är ett sätt att lufta ens själ
Men det är svårare att döma en känslomässig poet
Än en strukturerad poeten då den bara har teknik
För hur kan någon döma känslor?
Hur kan någon säga att du inte är lika bra på att beskriva känslor?
Hur kan någon våga kritisera den som bara skriver vad han/hon känner?

Men varför ska man egentligen döma poem?
Räcker det inte för alla poeter, bara att veta att någon läst din text
Att du har berört någon med det du skrivit
Att något du har känt har rört vid någon annans hjärta…
Det är väl ändå gåvan med att vara poet?