du höjer blicken
försöker hitta nåt att fästa den i

allt du är, allt du gör
är egentligen ett skämt

men de låter dig hänga kvar
ger dig en chans till
men nu är du så spyless
du skriver små böcker på kvällarna
om att bryta dig ut


du hamnar i samma dy


men det är inte folket du hatar,
det är omgivningen

du har nästan tappat hoppet
för att det verkligen ska finnas en stig till dig också

och det enda du vill
är att någon ska älska dig

eller
i alla fall se dig



du har lovat mig
att ditt hjärta ska slå
även när du brister och gråter blod
och hatar dig själv
för att du stått i regnet så länge
att du nästan börjat krympa



du måste ha ett svärd genom ditt bröst
och jag undrar
hur du orkar bära dig själv varje dag

en flod av känslor
sköljer över dig

och plötsligt inser du
att det livet du lever
var egentligen ämnat
för någon annan

jag står bredvid dig
och du berättar
att du utplånat dig själv
du är så less på att höja mungiporna


din tillvaro är ett sår
jag sytt ihop så många gånger

och jag lovar dig vännen
skulle du finnas här idag
skulle jag fortfarande sy ihop dig

igen, igen

och igen