Hon är alltid trött på dagen men klarvaken på natten. Den här natten är inget undantag. Hon ligger stilla och stirrar ut i mörkret, ångesten kryper under den bleka huden, svärtan täpper till varenda por. Omgivningen är mjuk och varm, inombords är hon stel och kall. Mannen ligger bredvid het och mosig, andas tungt och djupt i sömnen.

Tre timmar senare har hennes ögon blivit torra och röda men varenda muskel är fortfarande oförmögen att slappna av. Hon tar spjärn mot madrassen, kliver upp ur sängen och lämnar apatin. Golvet är kallt och rädslan för att åter stelna manar henne att fortsätta. Med snabba steg är hon ute ur sovrummet, lägenheten, hyreshuset. Luften är kylig och rå. Gården ligger öde. Hon ginar över sandlådan, det knastrar mellan tårna och hon är nära att snubbla på en övergiven blå plastleksak. Hon ökar farten, springer nerför backen. Stenar och grus river sönder hennes fotsulor.

När hon kliver ut på träbryggan vid backens slut lämnar hon blodiga fotavtryck efter varje steg. Vattenytan är mörk och orörlig och i ett desperat försök att väcka sjön till liv kastar hon sig framstupa, genomborrar ytan med ett magplask som ekar i tystnaden. Hon önskar att hon kunde stanna därnere, sjunka till bottnen likt en sten, men ofrivilligt dras hon uppåt igen. Den stjärnklara natthimlen kommer gradvis allt närmare. Trots sin oändliga avlägsenhet skapar den en klaustrofobisk känsla av instängdhet som naglar fast henne, håller henne i en låst position med huvudet över vattenytan och kroppen slappt hängande därnere i mörkret, och gör det omöjligt för henne att ta sig upp.

När dagen gryr och solen börjar sin långsamma vandring vid horisonten är hon så nedkyld att hon fullständigt tappat känseln. Läpparna är blå, huden har tappat all sin färg och hon hackar tänder så hårt att emaljen förstörs. En lätt bris för henne närmare bryggan. Hon trotsar sin svaghet och häver sig upp. De blodiga fotspåren får nu sällskap av blöta som vandrar i motsatt riktning. Nattlinnet sitter slickat runt hennes magra kropp. Allt det våta tynger och det känns som om hon skulle ha sugit upp hela sjön. Det verkar aldrig vilja sluta droppa så hon klättrar upp i ett träd och hänger sig själv på tork. Hon fladdrar i vinden som ett litet asplöv och stillheten vaggar henne sakta till sömns. När musklerna äntligen slappnar av tappar hon taget om trädgrenen och faller ner på en bädd av fuktiga höstlöv.

Därhemma i hyreslägenheten har mannen vaknat ensam i den stora sängen. På väg till toaletten ser han att ytterdörren står på glänt. Efter frukosten går han ut och letar efter henne i omgivningarna. Han finner henne inte långt ifrån huset hopkrupen under ett träd, fuktig och kall med sönderrivna händer och fötter, orörlig men med ett leende på läpparna.