Det är julafton.

Tack gode Gud för god uppfostran.
I timmar satt jag med vattenkammad frisyr, i en nystruken vit skjorta, finbyxor, slips, och lyssnade till diverse samtal.
Lyssnade till mamma. Lyssnade till pappa. Lyssnade till farmor och farfar. Och mormor.
Jag lyssnade på min lillebror och min storebror, och hans tjej, och deras tre skrikande barn.
Ljusen var tända. Dukarna och gardinerna var röda. Stämningsmusiken surrade och julgranen var klädd.
Julmiddagen ställdes fram efter artiga hälsningsfraser. Det skar i mitt huvud.
Jag åt. Och log. Skrattade. Höll med. Frågade. Svarade. Nickade. Skakade. Och drack.
Som en halvdan statist i en dålig såpa spelade jag min roll hyfsat väl. Enda sedan fyraårsålder hade jag varit på det klara med vad som väntades av mig. Visste precis hur jag skulle föra mig för att få en klapp på axeln.
Det var en plåga. Under hela måltiden försökte jag fly mentalt, eftersom jag fysiskt inte kunde ta mig därifrån; tänka glada och avlägsna tankar.
För som alla andra familjer håller vi skenet uppe. Vi försöker på alla sätt övertyga omvärlden att vi är en homogen grupp. Familjen! Släkten! Vi håller ihop!
Det är inte sant.
Jag är övertygad om att farmor och farfar tröttnade på varandra för över tjugo år sedan, att mamma och pappa är för bekväma för att leta något nytt, att dom tycker att jag är en dagdrivare och slashas, att min storebrorbror bittert ångrar sitt misstag med att göra sitt engångsligg med barn - som han senare gifte sig med och skaffade ytterligare barn med för att det är konvention. Dessutom hatar mamma sina föräldrar. Men det säger hon aldrig till dem. Istället städer hon huset extra noga inför deras ankomst.
Men vi håller åtminstone skenet uppe.
Dagar som dom här är det många familjer som inte ens gör det.
Det är alltid något.

Som vanligt hade mamma ansträngt sig till det yttersta för att allt skulle bli perfekt; pappa hade som vanligt inte lyft ett finger för att hjälpa till.
Det är samma visa varje år.
Runt jul förvandlas min mor till en deprimerad tjackpundare. Hon far runt som en vettvilling överallt: i hemmet, på stan, hos släkt och bekanta. Det är tusen saker som ska fixas och när julafton väl kommer så är hon helt slut.
Jag tycker synd om henne. Men jag har varken lust eller ork att hjälpa henne.
Det är hennes fördärv.

För några år sedan bestämde hon att vi skulle sluta köpa presenter till varandra.
Fine, sa vi.
Hon tyckte nämligen att vi skulle skänka våra julklappspengar till dom som bäst behöver dem istället för att delta i västvärldens köphysteri; dessutom orkade hon inte med att hålla i allt och samtidigt handla julklappar åt alla.
Vi tyckte alla att det var en bra idé att hoppa över det. Mamma behövde lätta på sin börda och vi var ju trots allt vuxna nu. Spänningen med paket och kalle anka hade dött någonstans runt tolvårsåldern. Sedan dess hade det varit maten och gemenskapen som var tjusningen med denna högtid verkade vara den allmänna meningen.
Men sen kom julafton. Vi blev nog alla lika förvånade.
Under granen låg det högar av paket.
Mamma hade – som vanligt – köpt julklappar åt alla, från alla.
Hon kunde helt enkelt inte avhålla sig från sitt moderliga uppdrag, trots att det var hon som instiftat allt ihop.
Det var hennes problem. Inte mitt.

Alla barn - i de flesta familjer antar jag - har någon slags neuros efter uppväxten, plus en handfull traumatiska minnen i bagaget som de ständigt slåss mot och försöker förtränga. Det är ganska så allmängiltigt skulle jag gissa. Dom som kommit undan är ett lyckligt fåtal.
Det är en arvslinje i rakt nedstigande led. Från mor till dotter, far till son. Vi fortsätter att plåga våra avkommor, precis som vi själv blev plågade.
Jag antar att det är det som kallas arvsynd.

Där satt vi och låtsades som ingenting. Efter maten blev det glögg i soffan. Farmor högläste för oss alla Rydbergs klassiska juldikt. Det fanns nötter i mängder, skålar med kola och knäck, godis och frukt. Efter julhelgen skulle mamma bli tvungen att slänga hälften. Så var det alltid. Ändå måste detta överflöd finnas på plats. Varje år.
De vuxna gäspade och barnen var besvikna. Inte heller i år hade de inslagna kartongerna levt upp till förväntningar. Det var till och med så att en och annan tår hade fällts under själva öppningsceremonin. Så djup var besvikelsen.
Sprit hade varit förgörande i detta läge. Ett par klunkar för mycket och sanningen hade sluppit lös. Det var det sista man ville.
Min mor var väldigt medveten om detta. Därför var det sparsamt dukat med alkoholhaltiga drycker. En gång begick hon det digra misstaget med att ställa fram ett spritbord. Det skulle hon nog aldrig göra om igen. Det var på pappas 40: års fest. Som väntat urartade det.
Det tog släkten minst ett par år att hämta sig efter vad som sades den kvällen.
Sorgligt nog tror jag att alla för en gång skull verkligen menade vad dom sa. Jag tyckte det var synd att ingen kunde stå för det dagen efter. De flesta hade haft rätt i vad dom sagt och aldrig förut visat tecken på så sunda åsikter.
Folk verkar se en aning nyktrare på saker när dom är berusade.

Om det är någonting jag är bra på så är det att konversera – jag är en hejare på det.
Och om jag ärligt ska utvärdera mig själv så det min enda riktiga styrka.
Tyvärr är jag inte särskilt bildad. Inte utbildad för den delen heller.
Jag vet lite om mycket. Dock är det ganska mycket jag vet lite om, därför tror ofta människor att jag vet en massa. Det är inte heller sant.
Jag vet t.ex. att ett substantiv är ett ting, att ett verb är något man gör. Däremot har jag ingen aning om vad pluskvamperfekt particip är, eller vad ett finit verb är för något.
Jag vet hur man lagar en punktering på en cykel, men inte hur man byter däck på en bil.
Jag kan en massa olika märken på motorcyklar, men jag har ingen aning om var kolven sitter.
Har läst en massa Dostojevskij, men kan inte överhuvudtaget redogöra för rysslands idéhistoria.
Jag kan skriva, dock utan att veta vad huvud och bisats är.
Har lyssnat på Beatles ”revolver” utan att veta vilket år den är släppt.
Jag kan spika, men inte bygga.
Jag kan rita streckgubbar, men inte måla fina bilder.
Jag kan dikta, men inte skriva en sonett.
Jag kan mecka en holk, men inte fixa en sil.

Du förstår var jag vill komma.

Mestadels vill jag tro att det handlar om ork. Ork är något av en bristvara för mig. Samma sak när det gäller lust. Jag antar att dessa är två egenskaper som människor behöver som någon slags drivkraft för att ta sig någonstans. Jag har dem inte. Inte ens lite. Inte någon av dem; och det kan i många fall komplicera ens tillvaro.
Folk runtomkring dig har förväntningar. De vill höra vad du har för planer. Vad du satt upp för mål. Dom undrar. Dom vill veta. Och när dom frågar så är det med den där irriterande tonen av förebråelse i rösten – den som säger: efter allt vi gjort för dig …
De första åren efter gymnasiet stod jag alltid stum inför frågan. Det gör jag inte längre. Jag orkade helt enkelt inte med minerna och följdfrågorna, så jag hittade på att jag ville bli lärare.
Nu är alla nöjda och glada.

Efter sillen, nubben, efterrätten, glöggen och godiset i soffan så kände jag mig en smula illamående. Samtalen gled mellan omoral och samhällets förfall – ämnen som jag förövrigt kände att jag var en stor del i och därför hyste en viss sympati för dem som nämndes. Men jag sa inget. Dom är nog glada över att slippa höra vad jag egentligen tycker.
Glöggen fylldes på och tömdes. Chokladkartongerna cirkulerade.
Det stod mig upp i halsen. Jag kände att jag behövde andas ett tag och få lätta på trycket. Jag avvek från sällskapet och gick ner en trappa. Letade fram en av pappas gamla åttitals porrblaskor. Satt mig på dass.
Ensamhet. Det var underbart stillsamt.
Vardagsrummet var ca tre meter ovanför mitt huvud. Jag kunde tydligt höra hur dom klämde i med nu är det jul igen. Mamma tog i allt vad hon kunde och sjöng för både kung och fosterland. För om det blev dans och sång så skulle hon kanske få godkänt av oss andra. Ett litet tecken. En bekräftelse på att hon var en duktig värdinna. Hon längtade efter det. Hon behövde det för att vara hel.
(Tjejerna var mycket hårigare på åttitalet.)
Jag tog god tid på mig. Bläddrade. Klämde. Om det inte vore för att dom skulle ha dragit igång en skallgångskedja i huset om jag var borta i mer än tio minuter, så hade jag stannat kvar där resten av kvällen.
Nakna tjejer brukar ha en viss inverkan på mig. Kan inte riktigt rå för det. Så även nu. Trots att det var julafton och tjejerna såg ut som bergsgorillor var det något som vaknade. En lust
Jag var tvungen att få ur mig det. Kunde inte komma upp såhär.
Jag började rycka i den.
Precis ovanför mitt huvud dansade släkten kring granen.

Små grodorna små grodorna är lustiga att se … ko-ack-ack-a, ko-ack-ack-a,
Ko-ack-ack-ack-ack!. …

Det tog ett tag att bli färdig. Men det var värt det. Jag var klar. Beredd att gå upp.

När jag kom tillbaka deltog alla i de olika debatterna med livligt engagemang. Alla utom jag och mormor. Jag tyckte synd om henne. Mitt utanförskap i sällskapet var självvalt, medan mormor blev helt bortglömd på grund av hennes dåliga hörsel. Ingen orkade göra sig besväret att skrika sina argument tre gånger för att sedan få en nickning till svar. Dessutom verkade alla resonera som så att det var ju snällt att hon fick komma överhuvudtaget och sitta i fåtöljen borta i hörnet.
Hon behövde i alla fall inte vara ensam på julafton.

Plötsligt sa någon att det var dags för årets julkonsert. Snabbt satt alla bänkade, med ögonen riktade mot tv-apparaten. Tv-hallåan påannonserade den kommande konserten. Det skulle visst bli något i hästväg.
Jag kunde känna kväljningarna.
Plötsligt stod dom bara där med tindrande ögon. Dom sjöng om Jesus och den helige anden. Lyfte sina händer mot himlen. Lät blicken segla mot horisonten. Och med tom blick och dyra kläder pratade de om vikten av att hjälpa de fattiga.
Det vände sig i magen.
“Oh God, lead me over the mountain ...”
Det finns inget som skrämmer mig så mycket som skenheliga kristna i blåa och rosa sidenskjortor. En vacker dag är det dom som ser till att världen går under.
Jag fick nog.

Jag tackade för maten och gick upp på mitt rum; stängde dörren, kastade av mig kläderna, satt på ”blonde on blonde”, lade mig på sängen och läste Bukowski. Det var en befrielse att kliva ner i smutsen. Jag hade fått mer än nog av dem som stod på rätt sida.
Min far hade alltid jobbat hårt och gjort rätt för sig. Det hade hållit familjen uppe under svåra tider. Nu var det inte längre svåra tider. Inte för våran familj i alla fall. På grund av pappas ihärdiga arbete hade han tagit sig en bit upp på karriärstegen. Vilket hade resulterat i att han tjänade väldigt bra för tillfället. Han var nöjd. Det syntes. Han ville verka ödmjuk, men i själva verket såg han ner på dem som inte gjort som honom. Dom som inte lyckats slå sig in på den svenska gyllne medelvägen.
Min far hade alltid beundrat killar som slitigt hårt eller spelat en hel hockeymatch med bruten arm. Folk som inte gnällde och gjorde sitt jobb under tystnad (han var med andra ord inte så imponerad av mig).
Och fast han alltid tycktes stå över alla andra så var han ändå en vän av den lilla människan. Gillade inte folk som satte sig på andra. Han var besjälad med någon slags socialism, trots att han var otroligt konservativ. Den additionen brukar väl bli … nazist … typ.

Jag måste ha slumrat till, för när jag vaknade så hördes inget oljud från tv: n längre.
Jag reste mig ur sängen; tog på mig en svart-vit randig tröja och ett par jeans.
Det slamrade från nedervåningen. Mamma och farmor höll på att duka av.
Jag satte mig vid datorn för att försöka skriva lite. Det gick inget vidare.
Dikterna blev tama och uddlösa. Jag slutade.
Istället för att skriva sysselsatte jag mig med att lyssna på pappas och farfars konversation, som var så högljudd att den hördes enda upp. Denna gång verkade de deklamera för varandra om vikten av uppfostran och utbildning. Tydliga var de båda enade om att vårat kära Sverige vilade på dessa två pelare.
Jag pillade fram en ca två grams haschbit som jag gömt bakom mina böcker. Tog fram rizzlat och sprättade en cigarett. Värmde på biten. Meckade.
Nere var de var tydligen oroade över de ”nya” kulturernas arbetsmoral.
De verkade var ense igen.

Jag tog på mig freestylen; gick ner till debattörerna och erbjöd mig att ta kvällspromenaden med hunden. Med glädje accepterade dom mitt erbjudande och skålade för Sverige.
Jag kopplade jycken och gick ut. Vi styrde ner mot sjön. Det hände ofta att ja tog den vägen. Det var en enslig liten grusväg som gick längs med vattnet..
Hela vägen längtade jag dit. Den skrovliga asfalten och de tomma fönstren ger mig ingen ro.
Jag mötte inte en människa på hela vägen. Gatorna var tömda.
Det var en behaglig afton. Jag andades in luften.
På andra sidan vattnet låg staden och kyrkan. Båda lös vackert i nattmörkret.


Jag tände på.

I lurarna sjöng Edith Piaf:

Padam...padam...padam...
Il arrive en courant derrière moi
Padam...padam...padam...
Il me fait le coup du souviens-toi
Padam...padam...padam...
C\'est un air qui me montre du doigt
Et je traîne après moi comme un drôle d\'erreur
Cet air qui sait tout par cœur

Tack gode Gud för god uppfostran och allt gott den fört med sig: alienation, resignation, despotism, isolation, servilitet, horder av människor som knackar på dörren till psykvården, fula frisyrer, lismandet, alkoholister, narkomaner, mördare och våldtäktsmän.
Tack gode Gud!

Det är julafton.