vi seglade länge och väl
fann oss själva på havet och varandra i våra famnar av vad-som-helst-är-bättre-än-det-här
fann en ö
fann lyckan i att leva och
fann sanningen i mängder
fann besvikelse och alldeles för mycket fantasi för att hålla sig vettig men
fann även en oböjlig vilja och förmåga att förändras gång på gång, alla dagar, fortsättningsvis.

nu är vi redan hemma igen och
om vi någonsin seglar igen, vilket vi gör
jag vet vad jag ska kolla efter när min rappa blick far över horisonterna, för
det finns alltid så nära, nära, för
inte så länge sedan kunde man se det i ögonvrån
vilket vi gör

och vi faller in i den veckade kulissen idag och står bakom oss själva när vi ser på hur vi anpassar oss
en anpassning så stark och så välvillig

belys denna mäktiga varelse. framhäv allt detta mörker på ett pedagogiskt sätt

du kan inte säga att du är besviken på det du var igår bara för att du idag är pessimistisk om hur du kommer vara imorgon, eller
du kan men du försöker låta bli, så
var glad över det eller
försök låt bli med det också

huvudsaken är att det gör detsamma.


sammetslena lögnare som sover så ljuvt på sina svävande hängande trädgårdar
de är de egentliga änglarna som vi faktiskt ser upp till och beundran av deras vingbredd är så stor att vi faller

faller av förälskelse
faller av gravitation
faller av ren och (helst inte) skär
oförsiktighet