När jag var yngre mycket yngre än nu. Sov jag ja då sov jag med fienden. Jag visste inget ingenting om något någonting. Det sjöng om mig då. Om allt jag gjorde. Jag var en härlig varelse. Jag levde för dagen som alla gör som ser ut sådär. Som är så små i sina kroppar. Som vaknar på morgonen och det är sommar. Som vill omfamna hela morgonen för den skiner in i dom genom fönstret och lärkorna där ute dom står liksom stilla mitt på himlen och kvirrar med solen och allting är ljusblått och lite vitt i kanterna. Då är man yngre så mycket yngre än nu. Jag sov med fienden på nätterna men jag vaknade som en fri och mycket liten varelse. Jag var aldrig rädd. Aldrig på dagen. Jag var så vacker. Kan ingen se mig där? Hur jag står där vid fönstret. Så liten som en människa. Lycklig. Ja det fungerade då. På det sättet. Om jag vill kan jag minnas det. Jag kan minnas lyckan. Inte hur det känns men att jag var. Lycklig. Jag vaknade underbar och fri. Ingenting var förstört. Det var bara på väg. Jag visste inget. Ingenting om det där. Jag var bara vacker och mycket mycket yngre än nu.