Dimman ligger tät utefter marken, månen står högt.
Mörkret sveper bland träden och vinden viskar i dina öron, smeker din kind.
Vinden bär på ord som du känner och förstår men inte hör.
Ord som viskar i dina öron, ord som du inte förstår men med en ton som lockar.
Löven prasslar till, vinden smeker barken på träden.
Månljuset leker med skuggorna av löven, av träden, och på marken bildas en saga.
En saga om ensamhet, av lockelse och av mörker.
Sagan bildas av skuggorna och vinden nynnar till dess takt och förstärker innebörden.
En saga från gammalt.
En saga om kärlek och mörker, en saga om fylld kvällsskymning och tom morgonskymning.
Om en man och om en kvinna, om en vild kväll och en tyst morgon.

Det skimrar till längre in i skogen och vinden viskar bakom dig.
En kvinna ung och fager springer där i skimrande klänning, vit som oskulden själv.
En vacker kvinna som springer och dansar som om vinden var hennes musik och skuggorna hennes publik.
Dans som skimrar i månljuset likt vattnet glimmar i fullmånen, blickar som ser igenom en.
Blickar som ser in i din själ och en flicka som ler.
En flicka som ler och viskningar i vinden, viskningar från skogen.