Min själ är stark,
men min kropp förtvinar.
Likt ett fängelse snärjer min kropp mitt hopp,
dränker det i ett stormfyllt timglas.
Tiden rinner på,
gör sig påmind.

Kroppen skriker av smärta,
läkarna står runtom och skrattandes tittar på.
Det petas på mig med pinnar,
ingen vågar ta itu med problemet.
Visas upp som ett exempel,
likt ett missfoster som ingen bryr sig om.

Jag ligger i rännstenen,
svältande och smärtfylld.
Min kropp bär mig inte och viljan börjar tyna.
Sätter mig upp men faller lika snabbt ner i smutsen igen.
Från rännstenen ser jag staten se ner på en och skratta,
kommer man utanför ramarna överger alla en.
Dumpad i rännstenen för att glömmas,
för något som förstör den utopiska självbilden måste bort.
Rännstenen börjar bli fylld,
vad gör staten då?