Vill du ta bort 1374 objekten permanent?

Den unge kvinnans isblå ögon svepte över laptopens skärm. Ja, det ville hon. Nej, det ville hon inte... men hon var tvungen. Tungspetsen fuktade torra läppar. Smaken av smuts fick henne att grimasera lätt. Runt omkring henne prasslade färgsprakande löv mot asfalten. Lite längre bort hördes rösterna från två ivrigt skvallrande kvinnor. Ännu längre bort ett barnskratt, följt av skrikande bromsar och en abrupt tystnad. Löven fortsatte sin dans som om ingenting hade hänt, kvinnan fortsatte tveka för tinnitustjutet överröstade allt.

Datorns papperskorg var fylld av indikationer från hennes uppväxt. Den hon ville begrava men samtidigt höll hårt i. Ja eller nej? Med en beslutsam åtstramning av ansiktsdragen lät hon pekfingret avgöra. Det rasslade till och datorns papperskorg var plötsligt lika tom som den intill träbänken. För några sekunder satt hon förstelnad. Sedan lät hon luften sila in mellan tänderna och datorn glida ner i bagen. När hon återigen rätade på sig, skymdes utsikten över den konstgjorda sjön av en kvinna. Hennes kläder var bylsiga och matchade - tillsammans med håret - omgivningen. Brandkvinna, var det så de kallades i dagens könsneutrala samhälle? De isblå smalnade av, kvinnor litade hon inte på trots att hon själv var en.

"Jaha?" sade hon strävt. Försöket att låta aggressiv misslyckades; rädslan lyste igenom. Brandkvinnans huvud tippade över på sned och hon försökte sig på ett artigt leende.

"Det har hänt en olycka inte så långt härifrån." började hon. "Tänkte bara höra om du kanske... hört eller sett något? En pojke blev..."

"Nej, det har jag inte." Ögonen sköt blixtar som signalerade att det var dags för kvinnan att gå nu. Hon bet sig i läppen, men stod kvar. Den kängbeklädda tån for ut och petade till bagen.

"Du är inte härifrån va?"

Läpparna var förseglade. Om hon öppnade munnen skulle hjärnan säkert svika henne och tillåta en ström av ord rinna ut. Tanken på att avslöja sin bakgrundshistoria för en främmande brandkvinna var inte så lockande. Till hennes förskräckelse tog hon de tre stegen fram till bänken, varpå hon slog sig ner bredvid henne.

En låg suck undslapp den rödhårigas läppar, men den mörkhåriga höll andan. Hjärtat hade letat sig upp i halsen. Om hon öppnade munnen skulle hon kräkas upp det. Sitta där med hjärtat i knäet som en jävla idiot.

"Jag förstår inte hur man kan vara så känslokall att man kör på en liten pojke, smiter iväg - och inte ens ringer SOS..." mumlade kvinnan, halvt för sig själv. "Jag menar, det hade kunnat vara min lillebror... eller min framtida son.”

Hon var yngst i familjen, lillasystern. Det hade kunnat vara hon som blivit påkörd men det var det inte – tyvärr.

"Hur gammal är du?"

Med ens borrade hennes gröna ögon sig in i de blå. Kroppen skälvde till, innan den unga kvinnan sänkte blicken till knäet. Inget hjärta låg där. Hon hade inget annat val än att svara.

”Sjutton... och du?" Motfrågan slank ut av artighetsskäl. Ett graciöst finger skymtade i ögonvrån när kvinnan strök undan en röd hårslinga som lossnat från hårfästet.

”Så ung och redan på rymmen… modigt.” konstaterade hon. En kort paus följde.

”Jag är inte på rymmen.” kontrade den andra i samma ögonblick som den rödhårige lugnt sade ”Jag är tjugotvå.”. De skrattade till; rödhårigt roat, mörkhårigt nervöst. Ett mjukt leende dröjde sig kvar i gröna ögon och mungipor.

”Tror du inte att din familj är orolig för dig? Det skulle i alla fall min familj vara… när jag flyttade för att gå högskola, ringde mamma två gånger om dagen i början. Och då visste de ändå var jag befann mig.”

Sjuttonåringens blick hade letat sig ner till händerna igen. Fingrarna hopflätade och hjärtat bubblandes av längtan. Hon fnös lågt. Knogarna hade vitnat.

”De bryr sig inte. Gå nu.” Den oroliga rynkan mellan kvinnans välformade ögonbryn fick henne att må illa. Hur länge hade hon inte fått medlidande från människor som hade det så mycket bättre? Hon avskydde dem – men innerst inne avundades hon dem bara så innerligt att hjärtat svartnat.

Värmen vid hennes vänstra sida försvann, löven prasslade under tunga kvinnofötter.

”Jag tycker i alla fall att du ska höra av dig till dem… kanske skriva ett mail och berätta om hur du känner åtminstone?”

”Jag tar inte emot tips från främlingar.” svarade hon kort med blicken demonstrativt fäst vid sjön. Kvinnan hade ingen rätt att lägga sig i hennes liv. Dock var hennes tunga blick svår att nonchalera. Den fick huden att hetta.

”Du ljög om att du inte är på rymmen och nu ljög du igen. Nåja… ta hand om dig!” sade brandkvinnan och gjorde en gest med handen innan hon lämnade en upprörd resenär bakom sig.

Först när bänkens underlag började kännas obekvämt, vågade hon slita blicken från sin osynliga punkt och se sig omkring. Parken var tom nu. Till och med skvallerkvinnorna hade gått. Ögonen – nu i en mjukare blå – flackade mot bagen. Händerna slöts runt en fortfarande varm dator. Den hade inte gått in i viloläge ännu.

Kvinnan klickade upp ett nytt dokument, lade sina frusna fingrar mot tangentbordet och väntade på att orden skulle komma till henne. Det gjorde dem snart. Hon skrev.

Skrev om viskningarna i korridorerna.

Skrev om försöken att börja motionera.

Skrev om ångest i badrummet och mammas skrik.

Skrev om undangömda känslor.

När hon skrivit klart och skulle skicka iväg sin vägg av text, insåg hon att hon hade raderat mailadresserna… och i nästa sekund dog datorns batteri.