som en oskyldigt dömd
sitter jag och tuggar
i mig mina naglar

försöker intala
mig själv
att det kanske var
som dom sa
att det var jag

men inga minnen
inga hallisar
om kniven i min hand

det var inte min hand
kan inte ha varit

sitter ensam
på en hård madrass
i ett ekande rum

paniken hålls endast
tillbaks av väggarnas
gråa betongfundament

och vetskapen om att
just den känslan
är den känslan
som kommer få mig
att vantrivas
ännu mer

tuggar i mig mina naglar
och svarar
på mina egna frågor
med ett beslutsamt NEJ

det var
inte jag

kan inte ha varit

så jag nynnar mina
vaggsånger jag minns
från barndomen

helan går

och tvingar igen mina
ögonlock

inte mycket näring
i dessa klor

men vuxnare än att
suga på tummen

det var inte jag

kan inte

ha
varit

jag var
fan inte

ens där