Det är en slöja. Inte mer, inte mindre. Bara en slöja. Formad. Tunn men går inte att se igenom. Så länge den är hel. Små hål framträder. Till slut. Det gör de alltid. Lagar man ett uppstår två till. Igen och igen.



Det är när man ligger där i sängen. Vrider sig. Sömnlös. Vid nattens tröskel tar man av sig slöjan. Man tar på sig den igen dagen efter. Formlös.



Man är så trött. Man vill inte sova. Man vill inte vakna. Man blundar men ser samma syn. Bara kaos. Fullständigt kaos.



Det är här den brister. Elden väller in. Det bränner. Allt förakt. Allt ditt vettlösa hat mot dem som svikit dig. Allt ditt självförakt. All maktlöshet. All din skrikande rädsla. All din känsla av skuld.



Madrassens fibrer bränner fast i din rygg. Inget hjälper. Inga andningsövningar.Inga medel. Inga piller. Ingen alkohol. I taket ser du skuggan av det monster som höll dig vaken när du var liten. När gränsen mellan dröm och verklighet var oskiljaktig. Genomskinlig.



Det är där vi ses. Vid gränsen. Vid randen av det vi inte vet om det är verkligt. Tro mig, vi kommer att ses. Vid den skinande svarta avgrunden där vi möter oss själva.


Tomt. Öde. Tyst.