Den upptagne mannen var mycket glad. På en platå till sist.

Nu kunde han kontrollera en liten stund och ändå uppnå så mycket.

Fem minuter av vånda för den ene. Han var den andre. Den som drabbade.

Isblå var färgen på hans skjorta. Ett enda litet samtal på tu man hand.

En hinderbana som var alldeles omöjlig att ta sig förbi utan tillstånd från honom.

Han kunde höra applåder inom sig varje gång någon kapitulerade.

Det var en hemlig tävling med en på förhand utsedd vinnare.

Osynligheten var ett hjälpmedel i det stora hela men han var synlig nu.

Om några timmar skulle han förpassas som figur.

Bara efterlämna det ledsna hos den som fått sina förhoppningar grusade.