Min lilla skrivmaskin ryms i min hand. Mitt ego förpassas binärt till en server någonstans. Kanske i Mexico där det behöver kylning i tid och otid.
Jag lurar mig själv på bekostnad av ingenting särskilt. Min tid är redan reglerad under Jante. Sticker ut huvudet på samma gång som tillräckligt många andra. Provocerar utan att uppröra alls.

Individualismen har gått i baklås. Så bekvämt allt har blivit. Mina floskler kommer i kaskader men de lyckas inte ens irritera någon. Inte i mer än någon halvminut. Inga lärjungar som lyssnar. Det finns ingen Judas som förråder mig. Ännu en uppdatering som överglänser mig. Det är mig likgiltigt.

Så.