Du var så vacker där du satt
som i stilla trans,
en andandes staty
av marmor,
så fantastiskt sken solen
i ditt hår.
Du tvinnade mönster i luften, av rök;
början på vår egna stjärnbild.

Du fuktade en kaffekopp med dina läppar,
gav gudars tron till en figur av porslin.
Den plats som skulle varit min
gav du till en främling.

Din kappas skugga följde dig
på vägen.
Du löstes upp
i motljus.
Allt som fanns kvar,
en tom kopp,
ett vittrande minne.
En doftande vind, var den inbillad?
Av kärleken, finns något kvar?