Pappa bakom sin gammalmodiga kamera
plåtande min mamma och mig,
är min första säkra minnesbild om pappan
som en särskild viktig gestalt för mig,
i femåriga sonens medvetande.

Pappas person som en nära anhörig
tog form först efter att jag hade förstått att
jag hade mamma, mormor och en yngre bror.
Kriget alienerade oss under mina första livsår.

Pappa hade hemma sitt eget arbetsrum där
han sysslade i sin vita rock och med
sina underliga och dels skrämmande instrument,
sprutor, stetoskop, hammare och olika mätare.

Pappa var läkare. Han var uppenbart en viktig
eller populär person, eftersom varje morgon
utformades en lång kö sjuka, hostande och
kvirrande människor bakom vår dörr och sökte hjälp.


Många gånger kikade jag genom dörren på glänt
till tamburen som var fullpackad av folk,
tysta och sjukliga patienter, vilkas kö slingrade sig
i trappan och ända till gatan.

Efter sitt arbete kopplade pappa av med musik.
Hans bästa vän var sin svarta flygel. Men han hade
även omanliga intressen som väva med stickor,
baka kakor och blyertspennritning.

När pappas trollkarls fingrar jumpade på tangenter
fylldes salen av musikens förtrollning.
Det kändes såsom även "Jean" en ritning av pappa
av vår komponistmästare skulle ha vänt på huvudet
på väggen av förtjusning.

Jag träffade aldrig min pappa berusad.
Han rökte inte heller. Men starkt kaffe, så starkt att
"skeden måste absolut stå i kaffet", var hans njutning.
Min mammas , hans kära alts sång, var hans svaghet.
Pappa var mammas impressario!

Ibland blev pappa nostalgisk. Då togs grammofonen fram.
Henry Theel, "Finlands Tino Rossi" fick sjunga, "Den gamla
kärleken rostar ej"! eller det spelades "La Paloma" och
pappa och mamma dansade en tango
medan deras tre söner fnittrade i soffan!

Pappa var en ordningens man, urtyp av punktlighet.
Han var godhjärtad, kärleksfull, trogen och samvetsgrann.
Allt gott som han gjorde i livet är omöjligt att beskriva.

© Heikki Hellman