Jag tänker ofta på oss broder, dig och mig.
På hur vi är, och vad vi gör.
På vad vi borde göra, borde ha gjort.
På alla drömmar vi hade, på vad som finns kvar.
Allt snack och skrävel, alla projekt.
Har vi rott i land ett enda ett?

Vi är de rotlösa broder,
jag i mitt självhat, du i ditt självförakt.
Jag skapade ensamhet, och du skapade
tomma ord.

Du trodde alltid jag var den snygga,
modiga. Den sociala.
Ändå är det jag som år efter år vaknar
i kalla sängar.
Jag trodde du var geniet, den begåvade.
Ändå sjunker dina skepp innan
sjösättningen ägt rum.

Fortfarande pratar vi mycket,
om dömda projekt och kalla nätter.
Dödfödda kreationer och gamla tider.
Var vi lyckligare då?

Jag borde läsa, du borde lyssna.
Ändå ändar vi på varsin bar.
Jag borde skriva, du borde spela.
Ändå faller vi på eget grepp.

Jag behöver värme, du behöver stöd.
Jag fryser och du ramlar.

Jag borde fota, du borde måla.
Ändå falnar vi bort vi två.
Du söver dig, jag bedövar mig.
I slutändan somnar vi båda två.