Det är något som bränner. Långt där bak i huvudet, djupt där inne. Jag kan aldrig sätta fingret på vad det är. Men något är det. Massivt. Hat, vrede och sorg som bränner värre än eld. Skiner starkare än skenet från Hiroshima-bomben. Det äter mig. Långsamt. Och det gör ont. Hela tiden.



Saker man packar på sig. Saker man inte säger. Knivar man inte hugger i någon. Inte ens i sig själv. Inte fysiskt. Man pressar sig, mer än man borde klara av. Inuti är man som ett blödande sår. Hugg på hugg. Varje dag. Hela tiden. Och dimman blir bara tjockare. Snart ser man ingenting. Man kör med en GPS. Digital karta. Hoppas bara att inget står i vägen. Hoppas att hastighetsindikatorn visar rätt. För man ser ingenting. Ingenting alls.



Man packar undan det. Viker ihop det och lägger ner det. In i förrådet. Bland de andra kartongerna med prylar, gamla gardiner och tio år gamla nätverkskablar. För det ska fan inte synas. Till varje pris ska det undanhållas. Bara bita sig i tungan. Försöka förtränga. Kaffe. Kaffe är medicinen. Det vet alla. Cigaretter. Huvudvärkstabletter. Alkohol. Det hjälper. För det här är inte okej. Man får inte göra såhär. Får inte tänka såhär. Det här är inte relevant. Inte logiskt. Inte i välmående Sverige. Inte när man har haft det så bra. Inte okej. Alls.



Jag funderar på det. Vill inte alls konfrontera det. Men det gör jag. För jag vägrar att frånsäga mig det här. Det är min ägodel. Min pryl. Min sak. Det är mitt fel. Alltihop. Varenda sak. Det skiner, det bränner. Det gör ont. Det är inte deras fel. För det är inte riktat mot dem. Det är mitt. Och där ska det stanna. Hos mig. I mitt förråd. För allt jag hatar i världen, är det jag hatar hos mig själv. Och dimman tätnar. Snart ser man ingenting. Utanför fönstret lyser månen. Jag ser klart över till grannen.


Ingen dimma.