Höst igen och till en början kändes allting så bra. Jag hade ingenting och klaga på och livet var faktiskt mycket bättre än förväntat, livet hade tagit en vändning som jag aldrig vågat hoppas på.

Sen vaknade jag upp och insåg att denna hösten är precis likt alla höstar jag upplevt tidigare. Ingenting är egentligen annorlunda nu, jag hade bara blivit lurad då denna höst varit maskerad till en början. Men nu ser jag det så tydligt, att det blått var en förklädnad och ingenting annat.

Hösten är alltid hösten. Ingenting kommer förändras förrän jag gör det. För livet är alltid detsamma. Jag är det enda föränderliga.

Nog trodde jag att jag förändrats, nog trodde jag att denna hösten skulle te sig annrolunda nu. Nu när jag såg på livet med andra ögon. Nu när min livssitation var annorlunda.

Men icke.

Nog var det allt jag som hade den bästa utstyrseln inte hösten. Jag lurade mig själv till att tro att jag var en annan en den jag förut var. Jag trodde att jag vuxit som männsika. 

Men ingenting är förändrat, det vet jag nu.

Hösten och livet kommer alltid vara bestående i samma form, det är jag som kan förändras men ändå aldrig gör det. 

Det är jag som har möjligheter. 

Men den förmågan fattas mig.

Så välkommen hösten, i mina ögon samma vemodiga och tragiska höst.

Välkommen !

Du är den samma ty jag är oförmögen att ta livet i mina egna händer.