Att trampa i den mjuka sanden och känna den sippra in mellan tårna.
Men det är just det där som gör det så svårt, att ständigt vara uppmärksam på nuet, det får som följd att du tappar den verkliga känslan.

Hur är jag medveten utan att vara medveten och hur lever jag i nuet utan att tänka på det?

När det enda uppenbara är att slappna av men det ändå är så ouppnåligt. Det är i min kropp och i min tanke, vilan finns ingenstans att hitta oavsett destination som jag möjligtvis befinner mig på. Jag kommer aldrig enda fram, jag hittar aldrig dit. Sorgen i att vara medveten och att aldrig kunna släppa taget. Den där jäkla förbannade sanden, den kommer aldrig ge mig glädjen och lugnt. Inte heller vågorna som skvalpar bredvid. Det är bitterljuvt och gör mig ännu mer uppmärksam. Det sticker i mina ögon, paradiset för andra som skrattar mig hånfullt i ansiktet. Paradiset som aldrig bjuder in mig innanför dess trygga portar.