bara hos dig jag orkar gråta,
mina tårars bästa bortstädare
då och då faller en ljusglimt över oss,
förför de vana mörkerdagarna
gläntans snäva ingång till våra egala hjärtan
smärtans sträckbänk vi ofta följer,
alla Pans pulserande ångestådror

ekorna har sedan länge förlist,
drunknat i tårarnas torra dammtussar
din axel blir min käraste hemvist
som molnen öppnar sig för det
annalkande höstregnet
fastnar min sälta på din orakade kind
de nakna trädkropparna utanför skvallrar om ännu
en kylans vinter till mötes, lövmaskerna dras med
på sommarens förlorade gator, snurras
upp i höstens omfång
och bara du vet min riktiga sorg