med ett tomt ark
vad det säger

ingenting mer.

Zara kom genom tiden och tiden är aska i henne nu
liten blomma i solen
med rutan mot världen där ingenting stannar

en skugga i jorden
och döda fåglar som hann före
med sorgen
ibland är minnet en kall hand

en kärlek för henne
bestämt
man vet då vad kärlek är
som henne själv

det milda i det vackra
med alla dagar
hennes dagar

i huset som är ett hus, är ett hus
utan att hon är hon

dödlighet.