Ytan är det primära. Det inuti oss är försumbart. Där finns bara sump. Som klägget efter kaffebrygg. I utanpåverket håller ytspänningen oss i schack - den håller ihop oss och det fula är allas vårt gemensamma. Allt det där säger jag med en skälmsk gnista i ögonvrån, som om det betydde någonting. Som om det var jag som sa det. Men det var det inte, för jag är läsaren och lyssnaren och du är också ful. Det fula finns i betraktarens öga, i lyssnarens öra, i Skaparens hjärna, som är min.
Som är det enda som skiljer ut djuren.
Det vackra är som vykort - man skjuter det från höften.