det hänger en påfågel på min köksvägg. han svävar över stjärnorna med huvudet bland molnen och blickar mot soluppgången. han har hängt där i flera år. för varje vecka växer halsen, töjs en aning mer mot zenit. han prålar och skrålar i kapp med min diskmaskin. ibland gurglar han lyckligt, ibland skorrar han trumpet. jag misstänker starkt att han levt ett hårt liv och har sorger han vill glömma. jag skulle aldrig drömma om att ta ner honom, han är ju naglad mot väggen och gör inte en människa förnär. och han är inte en chimär eller så, bara en något ovanlig pepparkaksform.