Jag är trött men jag sover inte
Jag funderar på varför stadens himmel är ljus och ingenting är tyst
Bilar slaskar ner sig i de trånga skuggorna mellan husfasaderna
Husen står ända inpå varandra, och jag lever inpå min hyresvärd,
precis som de lever inpå sina grannar
Så lever också bilarna och husen

Jag vaknar, men jag är trött
Klockan har väsnats i en halvtimme snart och min granne bankar i väggen
Folk trampar omkring runt stolpen med tidtabellen och suckar och huttrar
Det är kallt ute, men också lika kallt i deras ögon som mina tankar
Bussen kör ända in till trottoarkanten och jag sätter mig bredvid någon
Det luktar död på bussen

Jag tänker, men jag lever inte
Jag funderar på en gång för inte så längesen när jag reste till skogen
Det enda jag mötte var en tystnad, blanka vägar av is och ett rådjurs blick
Husen stod långt från varandra, men alla närvarande var levande,
även de som låg under jorden och blev påminda,
när plötsligt en dag taket i bykyrkan rasade in över oss

Jag betraktar vår rad av boningar,
här har någon också satt sten på marken,
som för att förtydliga att här bor någon,
här minns vi någon,
här inunder sover någon.

Betraktandes den raden är jag lika nära,
som i staden,
men lika långt borta, som från rådjuret,
Utom i korta ögonblick,
då jag minns dig.